Delad glädje

Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Det goda dubbleras och det dåliga halveras om vi delar, är det mysterium som ryms i det gamla talesättet. Och jag tror det är många som kan stämma in i detta. Det är en del av den konkreta livserfarenheten.

Intressant är att alla nog kan ställa upp på ovanstående resonemang så länge det inte omfattar någon form av materiellt delande. Som att dela med sig av pengar eller mat eller något annat som vi värdesätter eller har. Där upphör samstämmigheten.

– Skulle jag dela? Då blir det för lite för mig, då räcker det inte.

Samtidigt behöver man inte vara någon professor i nationalekonomi eller något fantastiskt orakel för att inse att världens samlade tillgångar skulle gott räcka till att ge alla människor på jorden ett drägligt liv bara det var bättre fördelat mellan de extremt rika och de extremt fattiga. Ändå ökar klyftorna i flera länder mellan de rikaste och de fattigaste.

Något har gått snett i vårt förhållande till det förvaltarskap vi har som människor.

På söndag kommer vi i våra kyrkor läsa om en pojke som hade fem kornbröd och två fiskar. Han var villig att dela det lilla han hade när Jesus frågade efter bröd till över 5000 personer. Naivt och dåraktigt kan tyckas. Men på ett mirakulöst sätt visade det sig att det skapades bröd och fisk i överflöd. Det blev inte bara dubbelt utan mer än tolv gånger så mycket över, – efter att  alla hade fått sitt.

Jag önskar många gånger att jag hade samma tillit som den pojken, – att jag i Guds namn vågar och vill dela det jag har av tillgångar. För att dela ett bröd med en medmänniska, och få ett halvt bröd var ger en delad glädje som blir bubbel. Det är ju en erfarenhet jag har.

Ändå kan det vara så svårt.

Gud, hjälp mig att dela det jag har i tro och tillit till att din välsignelse gör att det räcker och blir över…

Att hålla tyst

Det är länge sedan jag skrev något på denna blogg. Det har liksom inte “runnit till” eller ens känts meningsfullt. Inte för att jag gör anspråk på ha något revolutionerande att dela, men något halvvettigt bör man väl ha att dela. Annars kan man lika gärna vara tyst.

 

Jag minns ett sjukbesök jag en gång gjorde hos en bekant som fått beskedet att livsdagarna var räknade. Han hade länge kämpat med en svår och ovanlig sjukdom. Varje dag var en kamp, bokstavligt, på liv och död. På köksbordet hade han ett församlingsblad från sin församling där rubriken lyste: “Utmana dig själv!”

Vi sattes oss ned vid bordet och han skjöt bladet åt sidan och sa:
– Utmana dig själv…, varje dag är en utmaning. Jag orkar inte ens ringa och säga att rubriken knäckte mig….

Min första tanke var en blixt av tacksamhet över att det inte var vårt församlingsblad, men i samma stund insåg jag att jag inte hade något annat vettigt att säga. Jag förblev tyst och nickade.

Så kom hans livsberättelse…

Jag hade fortfarande inget vettigt att säga.

 

Ibland kanske det är bättre att inte säga något alls än att säga något halvbra?

Det blev jag som fick förtroendet att begrava honom.

 

Jag har ofta funder funderat över vad orden gör med oss, de vi ger ut och de vi tar emot. Ibland kanske en tystnad talar tydligare än alla ord. Att orka sitta kvar och bara lyssna eller kanske bara dela tystnaden. Att det säger något mer än alla vackra och starka ord vi kan producera.

Det svåra är att veta när tystnaden är rätt eller orden är rätt, särskilt i vår tid där tystnaden lätt kan bli det stora hotet.

I Guds tystnad får jag vara… (Psalmer o Sånger 560)

Det kanske handlar om en tillit till att även tystnaden talar, och att det är Gud som talar genom tystnaden. För bara när mina egna ord tystnar hörs tystnaden tala.

Vi kanske inte alltid behöver ha något vettigt att säga? Det kanske är bättre att vara tyst?

Hoppet i Kristus

Vi närmar oss julen och vi har börjat pynta våra hem. I fönstren lyser adventsstakar som har hämtat sin inspiration från den judiska menorah, den sjuarmade ljusstaken i templet. Vi plockar fram julkrubban som påminner om det barn som en gång föddes i Betlehem, och under advent har vi läst om och sjungit om Jerusalem. Det är ofrånkomligt att vi på olika sätt får känslor och bindningar till dessa platser och det folk som texterna talar om.

Detta kompliceras av att vi på olika sätt kopplar vårt messiashopp till dessa platser, något som också de första lärjungarna gjorde då han red in i Jerusalem. “Är det nu du ska uppenbara ditt rike?” – var en fråga hos dem.

Den kristna kyrkan är och kommer alltid att på ett eller annat sätt vara bunden till det judiska folket och de platser bibelberättelserna nämner. Om man därtill lägger den kollektiva skuld kristenheten har i relation till det judiska folket, som kulminerar i andra världskrigets fasor, kompliceras bilden ytterligare.

För att vi som mänsklighet ska undvika att upprepa krigens vansinne och förhindra att krigssegrare får obegränsad rätt att kuva de besegrade formulerade FN 1949 något som kallas folkrätten, en slags internationell lag som gäller för alla länder. Den berör folkmord, hur konflikter ska lösas och hur man bör agera i de fall krig bryter ut, hur krigsfångar ska behandlas, m.m. Allt för att skydda folk som kan utsättas för förföljelser och skydda små nationer mot stora och mäktiga grannar som vill utöva sin makt.  

Enkel och bra grund för fred på jorden kan tyckas, men ända sedan de antogs har de ifrågasatts och prövats. Diktaturer och totalitära stater har alltid skytt folkrätten eftersom den hindrar dem från den oinskränkta makt de vill utöva. Än mer besvärligt blir det när demokratiska stater valt att bryta mot den eller genom omröstningar fattat beslut emot den. Det visar hur skört allting är och hur viktigt det är att vi på något sätt kan hålla isär våra känslor för olika parter i en konflikt, och att vi hela tiden har förmåga att se människan. Att kunna se människan oavsett vad de åberopar för nationalitet, religion eller samhällsklass. De/vi är alla, först som sist, människor.

Och är inte det en av de största slutsatserna i allt som rör advent och jul, att Gud i Jesus Kristus blir människa för att ge världen hopp? Att se människan, och att kunna se att Gud blir människa?

Den kristna tron handlar om att Gud blir människa. I Jesus föds världens hopp om en frid och fred som går på djupet. “Idag har en frälsare fötts åt er…” är änglarnas budskap.

Att vi då sätter vårt messiashopp till honom som är Messias, världens frälsare, och som manar oss att i vår ovän se vår broder för att vi inte ska upprepa Kains brott. Att vi likt de första lärjungarna som ställde frågan till Jesus om Guds rike så småningom ser att det handlar om något stort som berör en hel mänsklighet. Hoppet i Kristus handlar om en mänsklighet försonad med Gud och med varandra, även om vägen dit kan vara både smärtsam och svår.

Kanske är det därför så viktigt med vårt julfirande, att vi får komma tillsammans och mötas i gemenskap, lägga meningsskiljaktigheter åt sidan för att dela julens frid i kretsen av våra närmaste. Vi får där träna och öva oss inför det större.

Jag hoppas att du ska få en riktigt fin jul, att du kan finna glädje och hopp i julens berättelser, och att du i mötet med dina nära och kära kan ana det gudsrikets hopp som uppenbarats i Jesus.

God jul och Guds frid till er alla!

 

Sommarlov

Det har blivit lite dåligt med blogguppdateringar den senaste månaden. Jag liksom “tappade fart” efter att i veckan före pingst varit på retreat. Det blev tid för eftertanke, ett tillstånd jag efter det har försökt att bevara. Att mer fokusera på inlyssning än  på produktion. Mer på påfyllnad än på utgivande. Jag kan väl heller inte påstå att jag blivit mer uppstressad av att under denna period fördjupat mig i Tomas Sjödins bok “Det händer när du vilar”.

Det första Gud helgar, förklarar för att vara något heligt, är vilodagen. Tillfället för vila som något heligt.

Det är så lätt att i sin tanke och sitt liv bli upptagen med alla ”måsten” att man i sin tro och övertygelse är övertygad om att man är produktiv, medan man de facto bara är självupptagen. Allt det man tycker är viktigt och som hela tiden upptar ens tanke och ens liv bara handlar  om att uppfylla mål, tillfredsställa ens ego så man kan bli populär, göra karriär och fylla lönekuvertet. Man riskerar att bli ett självspelande piano som tvärstannar då fjädern som driver det inte längre är uppskruvad.

Nu kanske vän av ordning tycker; – nu försöker han bara motivera varför han varit lat.

Det kan du få tycka. Men jag tänker försöka söka vidare i vilan. För snart går jag på semester och då hoppas jag att inlyssningen kan fördjupas ytterligare. Att tiden för att vara ännu mer närvarande för de i min omgivning ökar. Att det verkligen blir ett sommarlov. En tid helgad av Gud till vila.

Vågar du utsätta dig för det?
Eller är du rädd att tappa fokus och fotfäste?

Låt mig då ge dig en bild.

Tänk att du ska bila ner till Rom för att uppleva staden och dess skönhet, men om du då sträckkör kommer du vid framkomsten vara helt slut och för trött för att uppleva stadens skönhet. Om du däremot på resan ner rastar ofta och gör små “strandhugg” av vila och upplevelser på vägen, då kommer du fram utvilad och i form för att göra det du tänkt. Uppleva Rom.

Alltså, konsten att resa långt, bildligt och bokstavligt, handlar om konsten att ta pauser och vila. Det är det som är nyckeln till en meningsfull resa och att nå sitt mål.

Jag hoppas du har modet att ta sommarlov.
Guds välsignelse över din helgade vila.

Trådlös uppkoppling

De senaste decennierna har vi sprungit runt med våra mobiler och sökt trådlösa uppkopplingar för att kunna kommunicera med vår omvärld, eller som det är idag, annonsera våra förehavanden genom alla sociala medier.

Samtidigt har vi trons värld, i alla tider sedan skapelsens morgon, haft en trådlös uppkoppling. En uppkoppling som givit mindre stress, samtidigt som den som behövt veta våra förehavanden har haft full vetskap om det hela tiden. Vår vardag ofiltrerad med utan alla “snyggfilter” och välarrangerade festbilder.

Det jag talar om är bönen och Guds relation till oss. Det dagliga och ständigt pågående samtalet med Gud som vi får ha. Den Gud som ser oss sådan som vi är utan filter och som älskar oss. Den Gud som vi genom bön får föra ett samtal med och i stillhet lyssna in.

På söndag är det bönsöndagen, och utöver att be som vi alltid gör i våra gudstjänster, kommer vi också att prata om bönen.

Jesus sa: När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. (Matteus 6:5-8)

Det är en uppkoppling utan stress.
Hoppas att du hittat frekvensen.