Slutet, eller början på något nytt?

Vi går mot slutet av kyrkoåret och vi börjar närma oss domsöndagen.

Kyrkoårets slut som också berör frågan om skapelsens begränsning.

Det finns onekligen ett antal texter som talar om att vår skapelse har ett slut och att varken våra liv eller vår jord har “ett evigt liv” i den dimension vi lever i. Samtidigt bär den kristna tron på ett hopp som sträcker sig bortom tid och rum. Att det finns en evig tillvaro bortom denna begränsade värld. En ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Och det stora som texterna vill peka på är att Jesus, det han gjort, och kommer att göra genom sin återkomst, är av avgörande betydelse.

Det intressanta utifrån detta, tycker jag, är hur vi förhåller oss till denna insikt eller ska vi kalla det trossats. 

Jag har genom min pastorsgärning mött, och fortfarande möter, människor som då tolkar texterna så, att om jorden ändå ska gå under är det ju meningslöst att jobba med frågor som rör miljö och hållbarhet. Ett sådant arbete skulle ju i deras mening fördröja jordens undergång, och därmed också Jesu återkomst.

Så kan man ju tänka, men…

En av de liknelser Jesus berättar, och som talar om hur vi bör förhålla oss till hans återkomst, är lite intressant. Han berättar om en grupp flickor som fått i uppdrag att vara tärnor och ta emot brudgummen när han kommer. De vet att han ska komma, men inte när. För att visa att de är redo när han kommer har de lampor med olja att tända och visa var de är om det skulle bli mörk, och visa vägen. Hälften har med sig extra olja ifall det skulle dröja längre än tänkt, medan den andra hälften  bara har sina lampor fyllda. Det drar ut på tiden och när väl budet om att brudgummen kommer visar det sig att de som inte hade extra olja har slut och inte kan tända sina lampor, och därför tvingas iväg att köpa extra. Medan de är borta kommer brudgummen och bara de som haft extra olja kommer med på festen.

Jag tänker att denna bild kan appliceras på resonemanget ovan. Vad gör vi om skapelsen gick under innan Jesus kom tillbaka? Handlar inte miljö och hållbarhetsarbetet om att vi försöker ha lågan brinnande lite extra? Att vi trots vetskapen om skapelsen begränsning strävar efter att ha det där extra som gör att vår uthållighet blir längre?

Kanske är det oron för mitt barnbarns framtid som gör att jag tänker så.

Att ha hennes blick på mobilens startskärm som möter mig varje gång jag tar i den gör något med ens perspektiv. Man tvingas tänka en gång extra kring vad som är viktigt och vad som skapar en god framtid. Ett barn är fött och en ny världsbild formas.

Var det förresten inte så det står om honom, Jesus, då han kom den första gången. Ett barn är oss fött, en son är oss given…

Det var början till en förvandling som pågår än idag.

Du är min älskade

När man frågar en person som lever i en positiv kärleksrelation vad det är som gör att de känner sig älskade blir oftast svaret: – Jag känner mig älskad som den jag är. Jag kan vara mig själv och känner mig hel trots mina brister i mötet med min älskade.

Det handlar sällan om att man fått en massa prylar, eller att man varje dag fått överdådiga kärleksförklaringar. Utan oftast har det handlat om det vardagliga. De små tecknen då man tillsammans kunnat skratta åt något som blivit tokigt utan att anklaga, då en hand bara i förbigående lagts på en axel, då en blick mötts av ett leende. Det där lilla som kanske någon som står på sidan om inte riktigt hinner uppfatta. Kort sagt den där viktiga bekräftelsen.

Men jag har också märkt att när vi talar om vår Gudsrelation är det lätt att vi ställer andra förväntningar. Vi kan lätt få för oss att Guds ska visa sin kärlek till oss genom att ösa tecken, under och rikedom över oss så att vi ständigt ska gå i någon form av lyckorus. Vi missar de små vardagstecknen i ständig väntan på det stora som önskar ska komma, och därmed missar vi också det stora som är gjort.

Det stora som handlar om att Gud blir människa, en medmänniska, som delar livet och som ger sitt liv i Jesus Kristus för att vi ska kunna ha en relation grundad i kärlek med Gud.

De ord som uttalas över Jesus då han stiger upp ur dopets vatten är också de ord som uttalas över dig; – du är min älskade.
Gud som älskar mig som den jag är, som ser mina förtjänster och brister. Som nog ofta skrattar åt mina tokigheter, gråter med mig i sorgen och som ständig möter mig med sin nåd och förlåtelse.

Du är Guds älskade.

Gud, hjälp oss se dina tecken på din kärlek.
Hjälp oss att ta till oss den obegripliga nåden och förlåtelsen.

Här börjar glädjebudet

“Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.”
Det är den första meningen i den bibelbok vi kallar Markusevangeliet.

Här börjar glädjebudet…
I den värld vi lever i har nyheter och de aviseringar vi får på skärmar om “världshändelser” i det närmaste blivit synonymt med katastrofer och olyckor. Det kommer ständiga nyhetsflash om missiler hit och missiler dit, någon som sprängt sig här och någon som tänkt göra det där, en världsledare som snurrat till det här och en annan som snurrat till det ännu värre där… och så plötslig ett meddelande om en prins som föds och det är som om allt anna stannar för ett ögonblick i nyhetsflödet. Men bara för ett kort ögonblick. Sedan är den vanliga visan igång igen.

Vi matas ständigt av rapporter om hot och olyckor, dårskap och vansinne. Då är det lätt att tappa modet, gripas av rädsla och bli ganska mörk i sinnet.

Här börjar glädjebudet…
Jag tror att det i det flöde av elände som sköljer över oss är viktigare än någonsin att hitta ett annat flöde av nyheter. Inte för att blunda för det svåra, men för att kunna få livsmod och hopp som gör att vi tror på en förändring. Och det är just det som Markus vill med sitt evangelium när han inleder sin text med de hoppfulla orden.

Han vill visa på en Gud som inte övergett sin skapelse. Han vill berätta om en Gud som är kärlek och som vill förändra människan inifrån, plantera ett frö av hopp och ge kraft.

Under hösten kommer vi i Borgenkyrkan följa Markus berättelse om glädjebudet. Vi kommer predika utifrån hans texter i gudstjänsterna, vi kommer att inbjuda till samtal och studier i grupper, vi kommer utmana varandra att läsa och reflektera över glädjebudet. Men kanske mest av allt leva med frågan; – Hur kan jag vara en del av glädjebudet?

Välkommen till ett nytt läsår i Borgenkyrkan.
Här börjar glädjebudet…

Världens längst halvmeter.

I vissa terapeutiska sammanhang brukar man tala om världens längsta halvmeter. Det är sträckan mellan hjärna och hjärta. Nämligen att tanken kan säga en sak medan känslan och det som resulterar i handling säger något helt motsatt.

Jag har tänkt mig att jag ska ta tag i den uppgift som ligger framför. Tanken säger att den inte är svår, men hela mitt väsen skriker något annat och det enkla och självklara blir inte gjort. Det är som om signalerna inte når fram. Hur mycket jag än försöker intala mig att det inte är något problem, så blir det för mig ett berg högre än Himalaya som jag inte tar mig över. Ändå så sitter mitt huvud där med sin närhet till både hjärta och händer, en halvmeter ca ifrån, men det tar en evighet innan signalen når fram och det föds en handling.

På söndag handlar det om tro och liv. Att min kristna tro på något sätt ska påverka och gestaltas i mitt liv. Också här kan den där halvmetern ibland bli väldigt lång. Man kan verkligen ibland tala om kabelbrott. Att få tro och liv att gå ihop är en livslång utmaning. Man får hela tiden pröva och ompröva.

Paulus talar i ett sammanhang i bibeln om hur han själv kommer på sig med att inte göra det goda han vill, utan istället göra det onda han inte vill. En erfarenhet som vi nog alla har råkat ut för.

Det är därför kyrkans tal om nåd blir så viktigt. För det handlar om att bli befriad från skulden som kan göra “kabelbrottet” permanent. Nåden som vill befria från skuld och föda en positiv handling. Nåden som vill korta den långa halvmetern och få tro och liv att bli ett, att få hjärta och hjärna att samarbeta bättre.

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

I sinnesrobönen sammanfattas nådens möjlighet.

Hur värderar vi varandra?

Att säga att alla människor har samma värde, eller att de mänskliga rättigheterna är en universell lag, är förhållandevis lätt för de flesta människor, men att leva efter det är något helt annat.

För handen på hjärtat, jag har svårt att tro att du skulle vara så mycket annorlunda än jag.

Ofrivilligt blir det att jag värderar människor efter olika skalor. Hur de är klädda, hur de ser ut, hur de går, hur de pratar…
Ja även utifrån om de är underhållande eller tråkiga, om de i mina ögon bidrar till gemenskapen eller inte, om jag trivs i deras sällskap eller inte….
Ja du förstår, listan över mina “värderingar” skulle kunna göras oändligt lång. Och det är något jag ständigt får brottas med.

Samtidigt är bibelordet väldigt tydligt, vi är alla skapade till Guds avbild. Det är något större och djupare än de mänskliga rättigheterna. Det säger nämligen något om vårt grundvärde som finns där givet. Men det är som sagt inte alltid så enkelt.

Redan i den första kyrkan brottades man med detta. I Nya Testamentet finns det ett brev som Paulus har skrivit till församlingen i Korint. Där kan ur sammanhanget förstå att man värderade varandra olika utifrån status i samhället, inkomst, andlighet, förmåga att bidra i gemenskapen, e.t.c. Något som gjorde att gemenskapen drogs med konflikter och splittring.

När Paulus försöker tala dem tillrätta tar han sin utgångspunkt i det som Jesus gjort genom sin död och sin uppståndelse, nämligen att där blir gränser, status, förmåga, kön, o.s.v ointressant, för alla är vi ett i Kristus Jesus.

Vi är alla förvisso olika, men i Guds ögon oändligt värdefulla. Vi kan till det yttre ha olika förmåga och vi kanske som människor kanske har svårt för några. Men att det är de vi föraktar  som vi kanske mest behöver.  Med bilden av en kropp som konstitueras av olika delar och bildar en helhet försöker han förmå folket i Korint att förstå att de behöver varandra och att de har hör samman, och har samma värde inför Gud oavsett vad vi sätter för värdeskalor på varandra.

Det är till en del vad kommande söndag handlar om. Att kunna se varandra som en tillgång oavsett förmåga. Att vi är nådegåvor till varandra som tillsammans i en helhet bidrar till ett helande av världen.

Det tror jag är utmanande och provocerande inte bara för mig.

Men min vilja till efterföljd lämnar mig inget val.
Jag måste jobba vidare för att försöka leva efter det.