Ande och liv

En tanke i den kristna tron är att det är Gud som gett oss livet. Att Gud, den helige, har blåst in sin livsande i oss människor så att vi är levande varelser.

Oavsett vad man tänker och tror om detta är det intressant att notera människans förhållande till tro och religion. Det är som om det fanns något grundläggande i det mänskliga beteendet att söka sig mot något bortom och utanför sig själva. Tankar om religion och tro har funnits i alla kulturer och traditioner genom historien. Till och med den sovjetiska diktaturen som gjorde anspråk på att vara ateistisk hade ett religiöst anslag i den kult som utvecklades kring deras ledare och dyrkan av dem.

Är det en mänsklig “defekt”, eller är det något inom oss som faktiskt söker kontakt med något högre och större än oss själva? Psykologerna må tvista om detta, men själv tror jag att det är detta “frö” av gudomlig livsande som lagts i våra liv som kan ställa till det om vi inte hittar tillbaka till källan.

All form av kult och religion bottnar i vårt behov av att uttrycka en inre längtan som gror i oss. Vårt sökande tillbaka till den källa som gav oss livet.

I våra kyrkor firar på söndag pingst. En högtid som vill påminna oss om att Gud på nytt och på nytt igen vill blåsa liv i oss med sin heliga Ande. Att vi genom tron får återknyta till det källflöde som en gång gav oss livet och som vår inre längta alltid söker återknyta till. Att hitta tillbaka till det källflöde som vill ena och hela oss som mänsklighet känns i dagens splittrade värld mer angeläget än någonsin.

Jag hoppas vi har modet att ösa ur detta urflöde av liv, istället för de grumliga pölar vi annars försöker ösa ur, Guds heliga Ande som ger liv.

Skuldsanering

Skuldsanering på vin och bröd, finns det?
Handlar inte en skuldsanering om att jag får leva på vatten och bröd tills skulden är betald?

Till helgen firar vi påsk i våra kyrkor. Det är faktiskt den största och den viktigaste högtiden i kyrkan. Vi kanske inte alltid tänker på det, men alla fyra evangelierna vi har som berättar om Jesu liv och gärning, utgår alla egentligen från påsken. Utan det som hände i påsken finns ingen anledning att berätta om det som hände innan.

En av de bärande tankarna i påskens berättelser är att i Jesu vandring till Jerusalem, i hans lidande och i hans död sker en total förändring av förutsättningen för människans liv, ja inte bara människan utan för hela skapelsen. För det som sker är att Gud i Jesus Kristus visar sin kärlek till människan och sin skapelsen genom att själv ge sitt liv. Att Gud hellre själv dör än att låta människan gå under. Att den synd och skuld vi som människor drar på oss genom att ständigt upprepa bl.a. Kains fråga; – Ska jag ta vara på min broder? – blir avskriven.

Vi älskar inte oss själva som vi älskar vår nästa, och vi älskar inte vår nästa som vi älskar oss själva.

Den skulden vill Gud befria oss ifrån, så att vi som befriade människor kan börja ett nytt liv präglade av Guds kärlek. Så att vi älskar vår nästa som oss själva.

När vi i våra kyrkor bryter brödet och delar vinet är det för att knyta an till påsken, och på nytt påminna oss om att vi kan få en skuldsanering. En skuldsanering på vin och bröd.

Påsken vill berätta om att Gud älskar oss över allt, och vill befria oss från synd, skam och skuld så att vi kan bli befriade, stolta älskande människor som drivs ut i världen för att dela brödet och vinet vidare till befrielse för fler.

I påsk kommer vi i våra kyrkor att ha skuldsanering.

Glad påsk på er!

Äras den som äras bör…

Ibland kan det vara lätt att bjuda på äran, att låta någon annan ta åt sig hyllningarna för något som gjorts fast det kanske var att jag själv var den som gjort det möjligt.

Andra gånger kan det kännas riktigt svårt och bittert när man får höra någon lovordas som inte lyft ett finger för att det ska hända något och man själv har fått dragit hela lasset.

Det är nog för intet vi har det gamla talesättet; Äras den som äras bör.

Det handlar om att rikta uppmärksamheten åt rätt håll, att verkligen kunna se den som är värd att hyllas. Djupast sett, att kunna se vem som verkligen gjort vad.

Jag tänker att detta kan vara ett av skälen till att vi i kyrkans gudstjänst ser lovsång och lovprisning av Gud som ett viktigt inslag. Alltså att vi på något sätt ger Gud äran. Inte för att Gud behöver smickras eller trugas, för Gud bjuder gärna på äran, utan för att vi ska kunna se och förstå vem som verkligen gör vad. Det är inte alltid glädjeyttringarna kommer så där spontant.

På söndag firar vi Palmsöndagen i våra kyrkor och det kommer talas en hel del om hyllningar. “Hosianna Davids son, välsignad är han som kommer i Herrens namn!”

Jag tänker att det är en särskild söndag som vill påminnas om det stora som kommer i Påskens berättelser. Hur Gud i kärlek gör allt för att rädda en mänsklighet.

Äras den som äras bör….

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son…

När det omöjliga blir möjligt

Att bära på ett hopp kan ge kraft och möjlighet till förändring. Men vad händer då allt hopp är ute? Vad är det då som bär?

Jag vet inte, men kanske är det här skillnaden finns mellan att “bara” ha ett hopp och att ha en tro finns. För tron är något större än hoppet. Tron talar om något större än det vi bara hoppas på. Tron talar som en tillit till någon som kan gripa in då allt hopp är ute, då det inte längre finns något mer att hoppas. Hoppet ryms inom tron, men tron sträcker sig bortom det vi kan hoppas på.

Vår bibel är full av sådan berättelser; – när allt hopp var ute grep Gud in…, är en återkommande formulering.

Jag tänker att det finns mycket i världen och i livet vi möter som kan släcka hoppet. Att vi upplever saker eller ställs inför skeenden som gör att hoppet slocknar. Då är det lätt att förlora livsmodet. Att i det mörkret ha en tro kan vara livsavgörande.

På söndag kommer det handla om Maria och ett möte med en ängel i våra kyrkor. Det finns mycket i den berättelsen som kan te sig omöjligt, ja rent orimligt. En ung flicka i ett patriarkalt samhälle präglat av hederskultur kommer att bli gravid och föda världens frälsare…

Men en av de stora poängerna med den berättelsen är väl just det att det omöjliga blir möjligt, inte för att Maria bär på ett hopp utöver det vanliga, utan för att hon bär på en tillit och tro till Gud. En tro på att det omöjliga kan bli möjligt därför att det är Gud som verkar.

Därför vågar hon formulera orden;  ”Må det ske med mig som du har sagt.” En överlåtelse av sig själv och livet i händerna på någon som är större.

Jag tänker att jag själv behöver stava på de orden då mitt hopp blir en krampaktig prestation för att hålla skenet uppe. Då hoppet blir en börda att bära och inte något som bär.

Att då som henne våga släppa kontrollen och inse att det är omöjligt, och att jag just därför behöver överlämna mig i Guds händer kan vara skillnaden på liv och död. Det är då det omöjliga kan bli möjligt.

Att leva trots allt.

Delad glädje

Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Det goda dubbleras och det dåliga halveras om vi delar, är det mysterium som ryms i det gamla talesättet. Och jag tror det är många som kan stämma in i detta. Det är en del av den konkreta livserfarenheten.

Intressant är att alla nog kan ställa upp på ovanstående resonemang så länge det inte omfattar någon form av materiellt delande. Som att dela med sig av pengar eller mat eller något annat som vi värdesätter eller har. Där upphör samstämmigheten.

– Skulle jag dela? Då blir det för lite för mig, då räcker det inte.

Samtidigt behöver man inte vara någon professor i nationalekonomi eller något fantastiskt orakel för att inse att världens samlade tillgångar skulle gott räcka till att ge alla människor på jorden ett drägligt liv bara det var bättre fördelat mellan de extremt rika och de extremt fattiga. Ändå ökar klyftorna i flera länder mellan de rikaste och de fattigaste.

Något har gått snett i vårt förhållande till det förvaltarskap vi har som människor.

På söndag kommer vi i våra kyrkor läsa om en pojke som hade fem kornbröd och två fiskar. Han var villig att dela det lilla han hade när Jesus frågade efter bröd till över 5000 personer. Naivt och dåraktigt kan tyckas. Men på ett mirakulöst sätt visade det sig att det skapades bröd och fisk i överflöd. Det blev inte bara dubbelt utan mer än tolv gånger så mycket över, – efter att  alla hade fått sitt.

Jag önskar många gånger att jag hade samma tillit som den pojken, – att jag i Guds namn vågar och vill dela det jag har av tillgångar. För att dela ett bröd med en medmänniska, och få ett halvt bröd var ger en delad glädje som blir bubbel. Det är ju en erfarenhet jag har.

Ändå kan det vara så svårt.

Gud, hjälp mig att dela det jag har i tro och tillit till att din välsignelse gör att det räcker och blir över…