Oavsett om vi behöver Gud eller inte, är Han mitt i vårt sammhälle, mitt bland oss människor, mitt i våra liv. I Bibeln står det att människan är skapad till Guds avbild, och att Gud är kärlek. På en retreat jag var på för några år sen, sa karmeliterbroder Johannes av Maria bl.a ”Den mest orena kärlek har ändå åtmindståne några frön av Gud i sig. De kristna har inte monopol på kärleken (Gud)”.

 

Så kom, så tittar, lyssnar, känner vi oss runt där vi är! Finns här några tecken på kärlek? På Gud? Åtmindståne några spår av att någon bryr sig om någon annan?

 

Jag träffade en kvinna i 80-års åldern, f.d. lärare. Hon hade fortfarande regelbunden kontakt med några av sina gamla elever. Hon hade precis fått ett uppmuntrande telefonsamtal här på sjukhuset där hon var, från en av ”pojkarna”. Hon berättade att han var en av dem som kom hem till hennes familj ibland. Till fröken även efter skolan. Ofta på helgen. En del av lovet. Hans föräldrar fungerade inte så bra.

En annan människa fanns, var vuxen, bjöd in, och gav av sig själv… kärlek…. Gud är kärlek.

 

På Mattiasgatan för några år sedan stod en bil parkerad. Den hade stått där några dagar. En kvinna såg från sitt fönster att man gick in och ut ur bilen. De var där hela tiden. En hel familj. Mycket packning. Det var kallt. De sov där på natten. Hon gick ner till dem, bjöd in dem till sin 3-rummare, de kunde ju inte bo i bilen! Familjen var rädd. De var på flyckt. Sex personer flytttade in till kvinnan och hennes fyra barn.

En annan människa fanns, vågade fråga, öppnade sitt hem, gav… kärlek… Gud är kärlek.

 

Min mobil surrade till, ett sms:  ”Nu går det inte längre. Det blir skilsmässa. Vi har berättat för barnen”. En annan väninna ringde strax efter: ”Har du hört? Vi träffas hos mig på måndag.” Och det gjorde vi. Runt köksbordet med varma te-koppar delde vi livet. Vi lyssnade, grät, bad.

En annan människa fanns, vågade ringa, gav…. kärlek… Gud är kärlek.

 

Yngsta sonen ska börja förskoleklass. De sista veckorna före sommarlovet var det dags att följa med honom några gånger till skolan för att träffa fröken och kommande klasskompisarna. Fylld av förväntan och nyfikenhet. Vi var de första på plats. Pratade lite med fröken. Tittade i rummen och på leksakerna. Sen kom de andra. Gående på ett led från dagiset intill kom de övriga 13 barnen i klassen. Sonen gömde sig snabbt bakom mig och vägrade gå in i klassrummet. Jag bar honom in och satte mig i ringen på den färgade sittlappen. Sonen fortfarande bakom min rygg. När det blev dags för lite fri lek, kastade sig de andra barnen in i lådor och hyllor av leksaker, vana att dagligen leka med varandra. Sonen viskade, tryckt intill mig, och pekade på riddarna. En av flickorna hämtade några riddare och frågade: ”ska vi leka?”

En annan människa fanns, såg och hörde, vågade fråga, gav…. kärlek… Gud är kärlek.

 

Så, visst finns Gud, spår av kärleken, mitt framför näsan på oss. Men Gud behöver även få större plats. Särskilt i mitt liv! Och i Tierp. Och i Sverige. Och i Världen.

Kärleken tvingar sig inte på. Kärleken ger av sig själv. Gud ger och ger och ger och ger….  Han som skapat oss säger; om ni vill kan ni få del av den kärleken. Vilken värld det kan bli!

 

// Anna Jerkérs