Ande och liv

En tanke i den kristna tron är att det är Gud som gett oss livet. Att Gud, den helige, har blåst in sin livsande i oss människor så att vi är levande varelser.

Oavsett vad man tänker och tror om detta är det intressant att notera människans förhållande till tro och religion. Det är som om det fanns något grundläggande i det mänskliga beteendet att söka sig mot något bortom och utanför sig själva. Tankar om religion och tro har funnits i alla kulturer och traditioner genom historien. Till och med den sovjetiska diktaturen som gjorde anspråk på att vara ateistisk hade ett religiöst anslag i den kult som utvecklades kring deras ledare och dyrkan av dem.

Är det en mänsklig “defekt”, eller är det något inom oss som faktiskt söker kontakt med något högre och större än oss själva? Psykologerna må tvista om detta, men själv tror jag att det är detta “frö” av gudomlig livsande som lagts i våra liv som kan ställa till det om vi inte hittar tillbaka till källan.

All form av kult och religion bottnar i vårt behov av att uttrycka en inre längtan som gror i oss. Vårt sökande tillbaka till den källa som gav oss livet.

I våra kyrkor firar på söndag pingst. En högtid som vill påminna oss om att Gud på nytt och på nytt igen vill blåsa liv i oss med sin heliga Ande. Att vi genom tron får återknyta till det källflöde som en gång gav oss livet och som vår inre längta alltid söker återknyta till. Att hitta tillbaka till det källflöde som vill ena och hela oss som mänsklighet känns i dagens splittrade värld mer angeläget än någonsin.

Jag hoppas vi har modet att ösa ur detta urflöde av liv, istället för de grumliga pölar vi annars försöker ösa ur, Guds heliga Ande som ger liv.

Skuldsanering

Skuldsanering på vin och bröd, finns det?
Handlar inte en skuldsanering om att jag får leva på vatten och bröd tills skulden är betald?

Till helgen firar vi påsk i våra kyrkor. Det är faktiskt den största och den viktigaste högtiden i kyrkan. Vi kanske inte alltid tänker på det, men alla fyra evangelierna vi har som berättar om Jesu liv och gärning, utgår alla egentligen från påsken. Utan det som hände i påsken finns ingen anledning att berätta om det som hände innan.

En av de bärande tankarna i påskens berättelser är att i Jesu vandring till Jerusalem, i hans lidande och i hans död sker en total förändring av förutsättningen för människans liv, ja inte bara människan utan för hela skapelsen. För det som sker är att Gud i Jesus Kristus visar sin kärlek till människan och sin skapelsen genom att själv ge sitt liv. Att Gud hellre själv dör än att låta människan gå under. Att den synd och skuld vi som människor drar på oss genom att ständigt upprepa bl.a. Kains fråga; – Ska jag ta vara på min broder? – blir avskriven.

Vi älskar inte oss själva som vi älskar vår nästa, och vi älskar inte vår nästa som vi älskar oss själva.

Den skulden vill Gud befria oss ifrån, så att vi som befriade människor kan börja ett nytt liv präglade av Guds kärlek. Så att vi älskar vår nästa som oss själva.

När vi i våra kyrkor bryter brödet och delar vinet är det för att knyta an till påsken, och på nytt påminna oss om att vi kan få en skuldsanering. En skuldsanering på vin och bröd.

Påsken vill berätta om att Gud älskar oss över allt, och vill befria oss från synd, skam och skuld så att vi kan bli befriade, stolta älskande människor som drivs ut i världen för att dela brödet och vinet vidare till befrielse för fler.

I påsk kommer vi i våra kyrkor att ha skuldsanering.

Glad påsk på er!

Äras den som äras bör…

Ibland kan det vara lätt att bjuda på äran, att låta någon annan ta åt sig hyllningarna för något som gjorts fast det kanske var att jag själv var den som gjort det möjligt.

Andra gånger kan det kännas riktigt svårt och bittert när man får höra någon lovordas som inte lyft ett finger för att det ska hända något och man själv har fått dragit hela lasset.

Det är nog för intet vi har det gamla talesättet; Äras den som äras bör.

Det handlar om att rikta uppmärksamheten åt rätt håll, att verkligen kunna se den som är värd att hyllas. Djupast sett, att kunna se vem som verkligen gjort vad.

Jag tänker att detta kan vara ett av skälen till att vi i kyrkans gudstjänst ser lovsång och lovprisning av Gud som ett viktigt inslag. Alltså att vi på något sätt ger Gud äran. Inte för att Gud behöver smickras eller trugas, för Gud bjuder gärna på äran, utan för att vi ska kunna se och förstå vem som verkligen gör vad. Det är inte alltid glädjeyttringarna kommer så där spontant.

På söndag firar vi Palmsöndagen i våra kyrkor och det kommer talas en hel del om hyllningar. “Hosianna Davids son, välsignad är han som kommer i Herrens namn!”

Jag tänker att det är en särskild söndag som vill påminnas om det stora som kommer i Påskens berättelser. Hur Gud i kärlek gör allt för att rädda en mänsklighet.

Äras den som äras bör….

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son…

När det omöjliga blir möjligt

Att bära på ett hopp kan ge kraft och möjlighet till förändring. Men vad händer då allt hopp är ute? Vad är det då som bär?

Jag vet inte, men kanske är det här skillnaden finns mellan att “bara” ha ett hopp och att ha en tro finns. För tron är något större än hoppet. Tron talar om något större än det vi bara hoppas på. Tron talar som en tillit till någon som kan gripa in då allt hopp är ute, då det inte längre finns något mer att hoppas. Hoppet ryms inom tron, men tron sträcker sig bortom det vi kan hoppas på.

Vår bibel är full av sådan berättelser; – när allt hopp var ute grep Gud in…, är en återkommande formulering.

Jag tänker att det finns mycket i världen och i livet vi möter som kan släcka hoppet. Att vi upplever saker eller ställs inför skeenden som gör att hoppet slocknar. Då är det lätt att förlora livsmodet. Att i det mörkret ha en tro kan vara livsavgörande.

På söndag kommer det handla om Maria och ett möte med en ängel i våra kyrkor. Det finns mycket i den berättelsen som kan te sig omöjligt, ja rent orimligt. En ung flicka i ett patriarkalt samhälle präglat av hederskultur kommer att bli gravid och föda världens frälsare…

Men en av de stora poängerna med den berättelsen är väl just det att det omöjliga blir möjligt, inte för att Maria bär på ett hopp utöver det vanliga, utan för att hon bär på en tillit och tro till Gud. En tro på att det omöjliga kan bli möjligt därför att det är Gud som verkar.

Därför vågar hon formulera orden;  ”Må det ske med mig som du har sagt.” En överlåtelse av sig själv och livet i händerna på någon som är större.

Jag tänker att jag själv behöver stava på de orden då mitt hopp blir en krampaktig prestation för att hålla skenet uppe. Då hoppet blir en börda att bära och inte något som bär.

Att då som henne våga släppa kontrollen och inse att det är omöjligt, och att jag just därför behöver överlämna mig i Guds händer kan vara skillnaden på liv och död. Det är då det omöjliga kan bli möjligt.

Att leva trots allt.

Delad glädje

Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Det goda dubbleras och det dåliga halveras om vi delar, är det mysterium som ryms i det gamla talesättet. Och jag tror det är många som kan stämma in i detta. Det är en del av den konkreta livserfarenheten.

Intressant är att alla nog kan ställa upp på ovanstående resonemang så länge det inte omfattar någon form av materiellt delande. Som att dela med sig av pengar eller mat eller något annat som vi värdesätter eller har. Där upphör samstämmigheten.

– Skulle jag dela? Då blir det för lite för mig, då räcker det inte.

Samtidigt behöver man inte vara någon professor i nationalekonomi eller något fantastiskt orakel för att inse att världens samlade tillgångar skulle gott räcka till att ge alla människor på jorden ett drägligt liv bara det var bättre fördelat mellan de extremt rika och de extremt fattiga. Ändå ökar klyftorna i flera länder mellan de rikaste och de fattigaste.

Något har gått snett i vårt förhållande till det förvaltarskap vi har som människor.

På söndag kommer vi i våra kyrkor läsa om en pojke som hade fem kornbröd och två fiskar. Han var villig att dela det lilla han hade när Jesus frågade efter bröd till över 5000 personer. Naivt och dåraktigt kan tyckas. Men på ett mirakulöst sätt visade det sig att det skapades bröd och fisk i överflöd. Det blev inte bara dubbelt utan mer än tolv gånger så mycket över, – efter att  alla hade fått sitt.

Jag önskar många gånger att jag hade samma tillit som den pojken, – att jag i Guds namn vågar och vill dela det jag har av tillgångar. För att dela ett bröd med en medmänniska, och få ett halvt bröd var ger en delad glädje som blir bubbel. Det är ju en erfarenhet jag har.

Ändå kan det vara så svårt.

Gud, hjälp mig att dela det jag har i tro och tillit till att din välsignelse gör att det räcker och blir över…

Att hålla tyst

Det är länge sedan jag skrev något på denna blogg. Det har liksom inte “runnit till” eller ens känts meningsfullt. Inte för att jag gör anspråk på ha något revolutionerande att dela, men något halvvettigt bör man väl ha att dela. Annars kan man lika gärna vara tyst.

 

Jag minns ett sjukbesök jag en gång gjorde hos en bekant som fått beskedet att livsdagarna var räknade. Han hade länge kämpat med en svår och ovanlig sjukdom. Varje dag var en kamp, bokstavligt, på liv och död. På köksbordet hade han ett församlingsblad från sin församling där rubriken lyste: “Utmana dig själv!”

Vi sattes oss ned vid bordet och han skjöt bladet åt sidan och sa:
– Utmana dig själv…, varje dag är en utmaning. Jag orkar inte ens ringa och säga att rubriken knäckte mig….

Min första tanke var en blixt av tacksamhet över att det inte var vårt församlingsblad, men i samma stund insåg jag att jag inte hade något annat vettigt att säga. Jag förblev tyst och nickade.

Så kom hans livsberättelse…

Jag hade fortfarande inget vettigt att säga.

 

Ibland kanske det är bättre att inte säga något alls än att säga något halvbra?

Det blev jag som fick förtroendet att begrava honom.

 

Jag har ofta funder funderat över vad orden gör med oss, de vi ger ut och de vi tar emot. Ibland kanske en tystnad talar tydligare än alla ord. Att orka sitta kvar och bara lyssna eller kanske bara dela tystnaden. Att det säger något mer än alla vackra och starka ord vi kan producera.

Det svåra är att veta när tystnaden är rätt eller orden är rätt, särskilt i vår tid där tystnaden lätt kan bli det stora hotet.

I Guds tystnad får jag vara… (Psalmer o Sånger 560)

Det kanske handlar om en tillit till att även tystnaden talar, och att det är Gud som talar genom tystnaden. För bara när mina egna ord tystnar hörs tystnaden tala.

Vi kanske inte alltid behöver ha något vettigt att säga? Det kanske är bättre att vara tyst?

Hoppet i Kristus

Vi närmar oss julen och vi har börjat pynta våra hem. I fönstren lyser adventsstakar som har hämtat sin inspiration från den judiska menorah, den sjuarmade ljusstaken i templet. Vi plockar fram julkrubban som påminner om det barn som en gång föddes i Betlehem, och under advent har vi läst om och sjungit om Jerusalem. Det är ofrånkomligt att vi på olika sätt får känslor och bindningar till dessa platser och det folk som texterna talar om.

Detta kompliceras av att vi på olika sätt kopplar vårt messiashopp till dessa platser, något som också de första lärjungarna gjorde då han red in i Jerusalem. “Är det nu du ska uppenbara ditt rike?” – var en fråga hos dem.

Den kristna kyrkan är och kommer alltid att på ett eller annat sätt vara bunden till det judiska folket och de platser bibelberättelserna nämner. Om man därtill lägger den kollektiva skuld kristenheten har i relation till det judiska folket, som kulminerar i andra världskrigets fasor, kompliceras bilden ytterligare.

För att vi som mänsklighet ska undvika att upprepa krigens vansinne och förhindra att krigssegrare får obegränsad rätt att kuva de besegrade formulerade FN 1949 något som kallas folkrätten, en slags internationell lag som gäller för alla länder. Den berör folkmord, hur konflikter ska lösas och hur man bör agera i de fall krig bryter ut, hur krigsfångar ska behandlas, m.m. Allt för att skydda folk som kan utsättas för förföljelser och skydda små nationer mot stora och mäktiga grannar som vill utöva sin makt.  

Enkel och bra grund för fred på jorden kan tyckas, men ända sedan de antogs har de ifrågasatts och prövats. Diktaturer och totalitära stater har alltid skytt folkrätten eftersom den hindrar dem från den oinskränkta makt de vill utöva. Än mer besvärligt blir det när demokratiska stater valt att bryta mot den eller genom omröstningar fattat beslut emot den. Det visar hur skört allting är och hur viktigt det är att vi på något sätt kan hålla isär våra känslor för olika parter i en konflikt, och att vi hela tiden har förmåga att se människan. Att kunna se människan oavsett vad de åberopar för nationalitet, religion eller samhällsklass. De/vi är alla, först som sist, människor.

Och är inte det en av de största slutsatserna i allt som rör advent och jul, att Gud i Jesus Kristus blir människa för att ge världen hopp? Att se människan, och att kunna se att Gud blir människa?

Den kristna tron handlar om att Gud blir människa. I Jesus föds världens hopp om en frid och fred som går på djupet. “Idag har en frälsare fötts åt er…” är änglarnas budskap.

Att vi då sätter vårt messiashopp till honom som är Messias, världens frälsare, och som manar oss att i vår ovän se vår broder för att vi inte ska upprepa Kains brott. Att vi likt de första lärjungarna som ställde frågan till Jesus om Guds rike så småningom ser att det handlar om något stort som berör en hel mänsklighet. Hoppet i Kristus handlar om en mänsklighet försonad med Gud och med varandra, även om vägen dit kan vara både smärtsam och svår.

Kanske är det därför så viktigt med vårt julfirande, att vi får komma tillsammans och mötas i gemenskap, lägga meningsskiljaktigheter åt sidan för att dela julens frid i kretsen av våra närmaste. Vi får där träna och öva oss inför det större.

Jag hoppas att du ska få en riktigt fin jul, att du kan finna glädje och hopp i julens berättelser, och att du i mötet med dina nära och kära kan ana det gudsrikets hopp som uppenbarats i Jesus.

God jul och Guds frid till er alla!

 

Du är min älskade

När man frågar en person som lever i en positiv kärleksrelation vad det är som gör att de känner sig älskade blir oftast svaret: – Jag känner mig älskad som den jag är. Jag kan vara mig själv och känner mig hel trots mina brister i mötet med min älskade.

Det handlar sällan om att man fått en massa prylar, eller att man varje dag fått överdådiga kärleksförklaringar. Utan oftast har det handlat om det vardagliga. De små tecknen då man tillsammans kunnat skratta åt något som blivit tokigt utan att anklaga, då en hand bara i förbigående lagts på en axel, då en blick mötts av ett leende. Det där lilla som kanske någon som står på sidan om inte riktigt hinner uppfatta. Kort sagt den där viktiga bekräftelsen.

Men jag har också märkt att när vi talar om vår Gudsrelation är det lätt att vi ställer andra förväntningar. Vi kan lätt få för oss att Guds ska visa sin kärlek till oss genom att ösa tecken, under och rikedom över oss så att vi ständigt ska gå i någon form av lyckorus. Vi missar de små vardagstecknen i ständig väntan på det stora som önskar ska komma, och därmed missar vi också det stora som är gjort.

Det stora som handlar om att Gud blir människa, en medmänniska, som delar livet och som ger sitt liv i Jesus Kristus för att vi ska kunna ha en relation grundad i kärlek med Gud.

De ord som uttalas över Jesus då han stiger upp ur dopets vatten är också de ord som uttalas över dig; – du är min älskade.
Gud som älskar mig som den jag är, som ser mina förtjänster och brister. Som nog ofta skrattar åt mina tokigheter, gråter med mig i sorgen och som ständig möter mig med sin nåd och förlåtelse.

Du är Guds älskade.

Gud, hjälp oss se dina tecken på din kärlek.
Hjälp oss att ta till oss den obegripliga nåden och förlåtelsen.

Här börjar glädjebudet

“Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.”
Det är den första meningen i den bibelbok vi kallar Markusevangeliet.

Här börjar glädjebudet…
I den värld vi lever i har nyheter och de aviseringar vi får på skärmar om “världshändelser” i det närmaste blivit synonymt med katastrofer och olyckor. Det kommer ständiga nyhetsflash om missiler hit och missiler dit, någon som sprängt sig här och någon som tänkt göra det där, en världsledare som snurrat till det här och en annan som snurrat till det ännu värre där… och så plötslig ett meddelande om en prins som föds och det är som om allt anna stannar för ett ögonblick i nyhetsflödet. Men bara för ett kort ögonblick. Sedan är den vanliga visan igång igen.

Vi matas ständigt av rapporter om hot och olyckor, dårskap och vansinne. Då är det lätt att tappa modet, gripas av rädsla och bli ganska mörk i sinnet.

Här börjar glädjebudet…
Jag tror att det i det flöde av elände som sköljer över oss är viktigare än någonsin att hitta ett annat flöde av nyheter. Inte för att blunda för det svåra, men för att kunna få livsmod och hopp som gör att vi tror på en förändring. Och det är just det som Markus vill med sitt evangelium när han inleder sin text med de hoppfulla orden.

Han vill visa på en Gud som inte övergett sin skapelse. Han vill berätta om en Gud som är kärlek och som vill förändra människan inifrån, plantera ett frö av hopp och ge kraft.

Under hösten kommer vi i Borgenkyrkan följa Markus berättelse om glädjebudet. Vi kommer predika utifrån hans texter i gudstjänsterna, vi kommer att inbjuda till samtal och studier i grupper, vi kommer utmana varandra att läsa och reflektera över glädjebudet. Men kanske mest av allt leva med frågan; – Hur kan jag vara en del av glädjebudet?

Välkommen till ett nytt läsår i Borgenkyrkan.
Här börjar glädjebudet…

Världens längst halvmeter.

I vissa terapeutiska sammanhang brukar man tala om världens längsta halvmeter. Det är sträckan mellan hjärna och hjärta. Nämligen att tanken kan säga en sak medan känslan och det som resulterar i handling säger något helt motsatt.

Jag har tänkt mig att jag ska ta tag i den uppgift som ligger framför. Tanken säger att den inte är svår, men hela mitt väsen skriker något annat och det enkla och självklara blir inte gjort. Det är som om signalerna inte når fram. Hur mycket jag än försöker intala mig att det inte är något problem, så blir det för mig ett berg högre än Himalaya som jag inte tar mig över. Ändå så sitter mitt huvud där med sin närhet till både hjärta och händer, en halvmeter ca ifrån, men det tar en evighet innan signalen når fram och det föds en handling.

På söndag handlar det om tro och liv. Att min kristna tro på något sätt ska påverka och gestaltas i mitt liv. Också här kan den där halvmetern ibland bli väldigt lång. Man kan verkligen ibland tala om kabelbrott. Att få tro och liv att gå ihop är en livslång utmaning. Man får hela tiden pröva och ompröva.

Paulus talar i ett sammanhang i bibeln om hur han själv kommer på sig med att inte göra det goda han vill, utan istället göra det onda han inte vill. En erfarenhet som vi nog alla har råkat ut för.

Det är därför kyrkans tal om nåd blir så viktigt. För det handlar om att bli befriad från skulden som kan göra “kabelbrottet” permanent. Nåden som vill befria från skuld och föda en positiv handling. Nåden som vill korta den långa halvmetern och få tro och liv att bli ett, att få hjärta och hjärna att samarbeta bättre.

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

I sinnesrobönen sammanfattas nådens möjlighet.