Du är min älskade

När man frågar en person som lever i en positiv kärleksrelation vad det är som gör att de känner sig älskade blir oftast svaret: – Jag känner mig älskad som den jag är. Jag kan vara mig själv och känner mig hel trots mina brister i mötet med min älskade.

Det handlar sällan om att man fått en massa prylar, eller att man varje dag fått överdådiga kärleksförklaringar. Utan oftast har det handlat om det vardagliga. De små tecknen då man tillsammans kunnat skratta åt något som blivit tokigt utan att anklaga, då en hand bara i förbigående lagts på en axel, då en blick mötts av ett leende. Det där lilla som kanske någon som står på sidan om inte riktigt hinner uppfatta. Kort sagt den där viktiga bekräftelsen.

Men jag har också märkt att när vi talar om vår Gudsrelation är det lätt att vi ställer andra förväntningar. Vi kan lätt få för oss att Guds ska visa sin kärlek till oss genom att ösa tecken, under och rikedom över oss så att vi ständigt ska gå i någon form av lyckorus. Vi missar de små vardagstecknen i ständig väntan på det stora som önskar ska komma, och därmed missar vi också det stora som är gjort.

Det stora som handlar om att Gud blir människa, en medmänniska, som delar livet och som ger sitt liv i Jesus Kristus för att vi ska kunna ha en relation grundad i kärlek med Gud.

De ord som uttalas över Jesus då han stiger upp ur dopets vatten är också de ord som uttalas över dig; – du är min älskade.
Gud som älskar mig som den jag är, som ser mina förtjänster och brister. Som nog ofta skrattar åt mina tokigheter, gråter med mig i sorgen och som ständig möter mig med sin nåd och förlåtelse.

Du är Guds älskade.

Gud, hjälp oss se dina tecken på din kärlek.
Hjälp oss att ta till oss den obegripliga nåden och förlåtelsen.

Här börjar glädjebudet

“Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.”
Det är den första meningen i den bibelbok vi kallar Markusevangeliet.

Här börjar glädjebudet…
I den värld vi lever i har nyheter och de aviseringar vi får på skärmar om “världshändelser” i det närmaste blivit synonymt med katastrofer och olyckor. Det kommer ständiga nyhetsflash om missiler hit och missiler dit, någon som sprängt sig här och någon som tänkt göra det där, en världsledare som snurrat till det här och en annan som snurrat till det ännu värre där… och så plötslig ett meddelande om en prins som föds och det är som om allt anna stannar för ett ögonblick i nyhetsflödet. Men bara för ett kort ögonblick. Sedan är den vanliga visan igång igen.

Vi matas ständigt av rapporter om hot och olyckor, dårskap och vansinne. Då är det lätt att tappa modet, gripas av rädsla och bli ganska mörk i sinnet.

Här börjar glädjebudet…
Jag tror att det i det flöde av elände som sköljer över oss är viktigare än någonsin att hitta ett annat flöde av nyheter. Inte för att blunda för det svåra, men för att kunna få livsmod och hopp som gör att vi tror på en förändring. Och det är just det som Markus vill med sitt evangelium när han inleder sin text med de hoppfulla orden.

Han vill visa på en Gud som inte övergett sin skapelse. Han vill berätta om en Gud som är kärlek och som vill förändra människan inifrån, plantera ett frö av hopp och ge kraft.

Under hösten kommer vi i Borgenkyrkan följa Markus berättelse om glädjebudet. Vi kommer predika utifrån hans texter i gudstjänsterna, vi kommer att inbjuda till samtal och studier i grupper, vi kommer utmana varandra att läsa och reflektera över glädjebudet. Men kanske mest av allt leva med frågan; – Hur kan jag vara en del av glädjebudet?

Välkommen till ett nytt läsår i Borgenkyrkan.
Här börjar glädjebudet…

Världens längst halvmeter.

I vissa terapeutiska sammanhang brukar man tala om världens längsta halvmeter. Det är sträckan mellan hjärna och hjärta. Nämligen att tanken kan säga en sak medan känslan och det som resulterar i handling säger något helt motsatt.

Jag har tänkt mig att jag ska ta tag i den uppgift som ligger framför. Tanken säger att den inte är svår, men hela mitt väsen skriker något annat och det enkla och självklara blir inte gjort. Det är som om signalerna inte når fram. Hur mycket jag än försöker intala mig att det inte är något problem, så blir det för mig ett berg högre än Himalaya som jag inte tar mig över. Ändå så sitter mitt huvud där med sin närhet till både hjärta och händer, en halvmeter ca ifrån, men det tar en evighet innan signalen når fram och det föds en handling.

På söndag handlar det om tro och liv. Att min kristna tro på något sätt ska påverka och gestaltas i mitt liv. Också här kan den där halvmetern ibland bli väldigt lång. Man kan verkligen ibland tala om kabelbrott. Att få tro och liv att gå ihop är en livslång utmaning. Man får hela tiden pröva och ompröva.

Paulus talar i ett sammanhang i bibeln om hur han själv kommer på sig med att inte göra det goda han vill, utan istället göra det onda han inte vill. En erfarenhet som vi nog alla har råkat ut för.

Det är därför kyrkans tal om nåd blir så viktigt. För det handlar om att bli befriad från skulden som kan göra “kabelbrottet” permanent. Nåden som vill befria från skuld och föda en positiv handling. Nåden som vill korta den långa halvmetern och få tro och liv att bli ett, att få hjärta och hjärna att samarbeta bättre.

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

I sinnesrobönen sammanfattas nådens möjlighet.

Hur värderar vi varandra?

Att säga att alla människor har samma värde, eller att de mänskliga rättigheterna är en universell lag, är förhållandevis lätt för de flesta människor, men att leva efter det är något helt annat.

För handen på hjärtat, jag har svårt att tro att du skulle vara så mycket annorlunda än jag.

Ofrivilligt blir det att jag värderar människor efter olika skalor. Hur de är klädda, hur de ser ut, hur de går, hur de pratar…
Ja även utifrån om de är underhållande eller tråkiga, om de i mina ögon bidrar till gemenskapen eller inte, om jag trivs i deras sällskap eller inte….
Ja du förstår, listan över mina “värderingar” skulle kunna göras oändligt lång. Och det är något jag ständigt får brottas med.

Samtidigt är bibelordet väldigt tydligt, vi är alla skapade till Guds avbild. Det är något större och djupare än de mänskliga rättigheterna. Det säger nämligen något om vårt grundvärde som finns där givet. Men det är som sagt inte alltid så enkelt.

Redan i den första kyrkan brottades man med detta. I Nya Testamentet finns det ett brev som Paulus har skrivit till församlingen i Korint. Där kan ur sammanhanget förstå att man värderade varandra olika utifrån status i samhället, inkomst, andlighet, förmåga att bidra i gemenskapen, e.t.c. Något som gjorde att gemenskapen drogs med konflikter och splittring.

När Paulus försöker tala dem tillrätta tar han sin utgångspunkt i det som Jesus gjort genom sin död och sin uppståndelse, nämligen att där blir gränser, status, förmåga, kön, o.s.v ointressant, för alla är vi ett i Kristus Jesus.

Vi är alla förvisso olika, men i Guds ögon oändligt värdefulla. Vi kan till det yttre ha olika förmåga och vi kanske som människor kanske har svårt för några. Men att det är de vi föraktar  som vi kanske mest behöver.  Med bilden av en kropp som konstitueras av olika delar och bildar en helhet försöker han förmå folket i Korint att förstå att de behöver varandra och att de har hör samman, och har samma värde inför Gud oavsett vad vi sätter för värdeskalor på varandra.

Det är till en del vad kommande söndag handlar om. Att kunna se varandra som en tillgång oavsett förmåga. Att vi är nådegåvor till varandra som tillsammans i en helhet bidrar till ett helande av världen.

Det tror jag är utmanande och provocerande inte bara för mig.

Men min vilja till efterföljd lämnar mig inget val.
Jag måste jobba vidare för att försöka leva efter det.

Nytt läsår, – igen!

Tänk att sommar och semester kan gå så fort när man blir äldre. När man var barn var ju sommarlovet en evighet. Samtidigt, med erfarenhet av arbetslöshet vet jag att den som är ledig utan att ha ett jobb att gå till, har svårt att njuta av “ledigheten”.

Det är en av livets många paradoxer. För att kunna njuta av ledighet behöver man ett arbete att vara ledig från.

Nu står en ny arbetstermin för dörren med nya utmaningar. Planeringar ska sättas, aktiviteter planeras och genomföras, schemans ska finjusteras och livspussel ska läggas med andras almanackor och planeringar. Det gäller att förvalta sin tid och sin förmåga på bästa sätt så att man inte tappar balansen och glädjen i mötet med alla krav och förväntningar som kan komma från arbetsgivare, från arbetskamrater, från vänner, från familj.

På söndag handlar våra texter i kyrkan om att vara goda förvaltare. Jag undrar om bibelns tankar kan ge någon vägledning i detta med livet och den stress som kan drabba en när allt ska igång.

Ett gemensamt tema, eller riktning, i förvaltarskapet enligt bibeln är delande. Att på något sätt dela det man har, får eller skaffar sig.

Jag tänker att det kan vara en god utgångspunkt så här inför en ny arbetstermin. Att ha delandet som mål för sitt liv. Och då tänker jag att det inte bara handlar om att dela det som går bra och det som man kan, utan också kunna dela det som inte går så bra och det som man känner att man inte kan. Förhoppningsvis kan delandet skapa glädje, kraft och den balans som gör livet möjligt.

Jag hoppas att vi tillsammans i vårt delande ska kunna vara goda förvaltare av livet.
Lycka till med den nya arbetsterminen.

Sommarlov

Det har blivit lite dåligt med blogguppdateringar den senaste månaden. Jag liksom “tappade fart” efter att i veckan före pingst varit på retreat. Det blev tid för eftertanke, ett tillstånd jag efter det har försökt att bevara. Att mer fokusera på inlyssning än  på produktion. Mer på påfyllnad än på utgivande. Jag kan väl heller inte påstå att jag blivit mer uppstressad av att under denna period fördjupat mig i Tomas Sjödins bok “Det händer när du vilar”.

Det första Gud helgar, förklarar för att vara något heligt, är vilodagen. Tillfället för vila som något heligt.

Det är så lätt att i sin tanke och sitt liv bli upptagen med alla ”måsten” att man i sin tro och övertygelse är övertygad om att man är produktiv, medan man de facto bara är självupptagen. Allt det man tycker är viktigt och som hela tiden upptar ens tanke och ens liv bara handlar  om att uppfylla mål, tillfredsställa ens ego så man kan bli populär, göra karriär och fylla lönekuvertet. Man riskerar att bli ett självspelande piano som tvärstannar då fjädern som driver det inte längre är uppskruvad.

Nu kanske vän av ordning tycker; – nu försöker han bara motivera varför han varit lat.

Det kan du få tycka. Men jag tänker försöka söka vidare i vilan. För snart går jag på semester och då hoppas jag att inlyssningen kan fördjupas ytterligare. Att tiden för att vara ännu mer närvarande för de i min omgivning ökar. Att det verkligen blir ett sommarlov. En tid helgad av Gud till vila.

Vågar du utsätta dig för det?
Eller är du rädd att tappa fokus och fotfäste?

Låt mig då ge dig en bild.

Tänk att du ska bila ner till Rom för att uppleva staden och dess skönhet, men om du då sträckkör kommer du vid framkomsten vara helt slut och för trött för att uppleva stadens skönhet. Om du däremot på resan ner rastar ofta och gör små “strandhugg” av vila och upplevelser på vägen, då kommer du fram utvilad och i form för att göra det du tänkt. Uppleva Rom.

Alltså, konsten att resa långt, bildligt och bokstavligt, handlar om konsten att ta pauser och vila. Det är det som är nyckeln till en meningsfull resa och att nå sitt mål.

Jag hoppas du har modet att ta sommarlov.
Guds välsignelse över din helgade vila.

Trådlös uppkoppling

De senaste decennierna har vi sprungit runt med våra mobiler och sökt trådlösa uppkopplingar för att kunna kommunicera med vår omvärld, eller som det är idag, annonsera våra förehavanden genom alla sociala medier.

Samtidigt har vi trons värld, i alla tider sedan skapelsens morgon, haft en trådlös uppkoppling. En uppkoppling som givit mindre stress, samtidigt som den som behövt veta våra förehavanden har haft full vetskap om det hela tiden. Vår vardag ofiltrerad med utan alla “snyggfilter” och välarrangerade festbilder.

Det jag talar om är bönen och Guds relation till oss. Det dagliga och ständigt pågående samtalet med Gud som vi får ha. Den Gud som ser oss sådan som vi är utan filter och som älskar oss. Den Gud som vi genom bön får föra ett samtal med och i stillhet lyssna in.

På söndag är det bönsöndagen, och utöver att be som vi alltid gör i våra gudstjänster, kommer vi också att prata om bönen.

Jesus sa: När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. (Matteus 6:5-8)

Det är en uppkoppling utan stress.
Hoppas att du hittat frekvensen.

Att växa

Det är nog fler än jag som fått uppleva hur det verkar finnas en fukt i garderoben som gör att kläder krymper. För det kan ju inte vara så att jag på något sätt skulle vuxit sedan förra sommaren?

Skämt åsido, vi människor kan växa på många olika sätt. I längd, i vikt, i omfång, i aktning, i ödmjukhet, i rikedom, i … Ja du kan nog hitta på en mängd perspektiv själv på växandet.

I kyrkan talar vi ofta om att växa i tro, och på söndag är det också temat för dagen.
Men vad är det att växa i tro?

Är det att bli mindre ifrågasättande och hålla vissa teser för sanna?
Är det att börja våga göra saker som man inte annars skulle, typ gå på vatten?

Nej, det är inget av det. För när Jesus och senare Paulus talar om att växa i tro så är det väldigt starkt kopplat till ett annat ord för tro, nämligen kärlek. Att växa i tro är att fördjupas i kärlek, med vad allt det innebär av tillit, öppenhet, utgivande, e.t.c.

Att växa i tro är att växa i kärlek till sig själv, till medmänniskan och till Gud. Och jag tror att de två första är de svåraste och mest krävande. Både var för sig och i kombination. För älskar vi inte oss själva blir vi otrygga människor som har svårt att visa kärlek till nästan, och blir vi allt för självgoda och självupptagna glömmer vi  bort vår nästa.

Att växa i tro är stort och också svårt, men det är ett växande som kan ge livet kraft, mening och innehåll.

Tänk att vi under hela livet kan få växa.

Ledarskap

Det finns något motsägelsefullt i vår tids förhållande till ledare. Å ena sidan ropar vi efter individens frihet och möjligheten att få göra som vi vill. Samtidigt när det drar ihop sig till val verkar starka ledare som vill ta vår frihet ifrån oss ha större framgång än de som vill förespråka ett mer öppet och inklusivt ledarskap. Vi söker starka ledare som kan verka som härskare. Härskare som söker konfrontation, som är beredda att mana till strid.

På söndag firar vi “Den gode herden”. En söndag som vill peka Jesus som den gode herden, men som också vill tala om ett annat ledarskap än det vi i vår tid söker. Ett ledarskap som manar till tjänande, till ödmjukhet. Som manar till frid och fred och som är beredd att själv ge sitt liv för att andra ska få leva.

När jag inför den gångna påsken på nytt läst påskens texter har jag även detta år konstaterat att om Jesus vandrat omkring i vår värld idag skulle vi nog gjort det samma som man gjorde då. Korsfäst honom och hånat honom.

Den som talar om att dela livet, att älska sin nästa som sig själv, som manar till ödmjukhet och drömmer om en enad mänsklighet står inte högt i kurs. Trots att vi snart upprepat budskapet i snart två tusen år har det inte riktigt gått in.

Kanske är det just därför så viktigt att upprepa berättelserna, och påminna varandra om att inte ens döden hindrade honom i hans ledarskap.

Kristus är uppstånden!

 

Korset

Jesus ger sitt liv för att ge liv…

I en tid då det finns grupper och individer som lever i en världsbild där de som är “otrogna” eller “avvikande” ska förintas för att skapa en bättre värld och där anhängare är beredda att offra sina liv för att ta så många som möjligt med sig i döden känns påskens budskap viktigare än någonsin.

Även om kyrkan själv under inkvisition och korståg resonerat på samma sätt har ändå påskens grundbudskap blivit det som i huvudsak genomsyrat kyrkan och dess teologi.

Påsken berättar om en Kristus som ger sitt liv, inte tar det. En Kristus som kom för att ge liv, inte ta liv.

Det är en utgivande död inte bara för de rättrogna, inte bara för sina egna, utan för hela världen. För de som inte tror, för de orättfärdiga, för de avvikande, för de som vänt Gud ryggen. Kort sagt för alla, för att ge alla möjlighet till ett nytt liv. Ett i grunden helt annat sätt att resonera och tänka än den ideologi eller teologi som grundas i hämnd och rensning.

Påskens berättelser är utgångspunkten och grundbulten i hela den kristna tron. De är de som är tolkningsmallen för vår förståelse av Gud.

I den värld vi idag lever i där det finns grupper som vill skapa oro och terror, och där ryggmärgssvaret ofta blir hämnd och mer dödande utmanar och provocerar påskens berättelser. Guds hälsning är om en annan väg, den som handlar om den utgivande döden, den försonande döden, den livgivande döden. Den berättar om Guds död som bryter ondskans välde och makt.

Den manar till efterföljelse, till kärlek och till försoning. I kyrkan som lever i och av påsken utmanas vi att leva i påskens tecken.

Där blir det så tydligt att även jag behöver påsken. Det hopp om förnyelse och upprättelse som finns i den. Det tecken på förlåtelse och försoning korset bär.

Att få bli präglad på nytt av Guds utgivande kärlek.