Slutet, eller början på något nytt?

Vi går mot slutet av kyrkoåret och vi börjar närma oss domsöndagen.

Kyrkoårets slut som också berör frågan om skapelsens begränsning.

Det finns onekligen ett antal texter som talar om att vår skapelse har ett slut och att varken våra liv eller vår jord har “ett evigt liv” i den dimension vi lever i. Samtidigt bär den kristna tron på ett hopp som sträcker sig bortom tid och rum. Att det finns en evig tillvaro bortom denna begränsade värld. En ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Och det stora som texterna vill peka på är att Jesus, det han gjort, och kommer att göra genom sin återkomst, är av avgörande betydelse.

Det intressanta utifrån detta, tycker jag, är hur vi förhåller oss till denna insikt eller ska vi kalla det trossats. 

Jag har genom min pastorsgärning mött, och fortfarande möter, människor som då tolkar texterna så, att om jorden ändå ska gå under är det ju meningslöst att jobba med frågor som rör miljö och hållbarhet. Ett sådant arbete skulle ju i deras mening fördröja jordens undergång, och därmed också Jesu återkomst.

Så kan man ju tänka, men…

En av de liknelser Jesus berättar, och som talar om hur vi bör förhålla oss till hans återkomst, är lite intressant. Han berättar om en grupp flickor som fått i uppdrag att vara tärnor och ta emot brudgummen när han kommer. De vet att han ska komma, men inte när. För att visa att de är redo när han kommer har de lampor med olja att tända och visa var de är om det skulle bli mörk, och visa vägen. Hälften har med sig extra olja ifall det skulle dröja längre än tänkt, medan den andra hälften  bara har sina lampor fyllda. Det drar ut på tiden och när väl budet om att brudgummen kommer visar det sig att de som inte hade extra olja har slut och inte kan tända sina lampor, och därför tvingas iväg att köpa extra. Medan de är borta kommer brudgummen och bara de som haft extra olja kommer med på festen.

Jag tänker att denna bild kan appliceras på resonemanget ovan. Vad gör vi om skapelsen gick under innan Jesus kom tillbaka? Handlar inte miljö och hållbarhetsarbetet om att vi försöker ha lågan brinnande lite extra? Att vi trots vetskapen om skapelsen begränsning strävar efter att ha det där extra som gör att vår uthållighet blir längre?

Kanske är det oron för mitt barnbarns framtid som gör att jag tänker så.

Att ha hennes blick på mobilens startskärm som möter mig varje gång jag tar i den gör något med ens perspektiv. Man tvingas tänka en gång extra kring vad som är viktigt och vad som skapar en god framtid. Ett barn är fött och en ny världsbild formas.

Var det förresten inte så det står om honom, Jesus, då han kom den första gången. Ett barn är oss fött, en son är oss given…

Det var början till en förvandling som pågår än idag.

Ande och liv

En tanke i den kristna tron är att det är Gud som gett oss livet. Att Gud, den helige, har blåst in sin livsande i oss människor så att vi är levande varelser.

Oavsett vad man tänker och tror om detta är det intressant att notera människans förhållande till tro och religion. Det är som om det fanns något grundläggande i det mänskliga beteendet att söka sig mot något bortom och utanför sig själva. Tankar om religion och tro har funnits i alla kulturer och traditioner genom historien. Till och med den sovjetiska diktaturen som gjorde anspråk på att vara ateistisk hade ett religiöst anslag i den kult som utvecklades kring deras ledare och dyrkan av dem.

Är det en mänsklig “defekt”, eller är det något inom oss som faktiskt söker kontakt med något högre och större än oss själva? Psykologerna må tvista om detta, men själv tror jag att det är detta “frö” av gudomlig livsande som lagts i våra liv som kan ställa till det om vi inte hittar tillbaka till källan.

All form av kult och religion bottnar i vårt behov av att uttrycka en inre längtan som gror i oss. Vårt sökande tillbaka till den källa som gav oss livet.

I våra kyrkor firar på söndag pingst. En högtid som vill påminna oss om att Gud på nytt och på nytt igen vill blåsa liv i oss med sin heliga Ande. Att vi genom tron får återknyta till det källflöde som en gång gav oss livet och som vår inre längta alltid söker återknyta till. Att hitta tillbaka till det källflöde som vill ena och hela oss som mänsklighet känns i dagens splittrade värld mer angeläget än någonsin.

Jag hoppas vi har modet att ösa ur detta urflöde av liv, istället för de grumliga pölar vi annars försöker ösa ur, Guds heliga Ande som ger liv.

Skuldsanering

Skuldsanering på vin och bröd, finns det?
Handlar inte en skuldsanering om att jag får leva på vatten och bröd tills skulden är betald?

Till helgen firar vi påsk i våra kyrkor. Det är faktiskt den största och den viktigaste högtiden i kyrkan. Vi kanske inte alltid tänker på det, men alla fyra evangelierna vi har som berättar om Jesu liv och gärning, utgår alla egentligen från påsken. Utan det som hände i påsken finns ingen anledning att berätta om det som hände innan.

En av de bärande tankarna i påskens berättelser är att i Jesu vandring till Jerusalem, i hans lidande och i hans död sker en total förändring av förutsättningen för människans liv, ja inte bara människan utan för hela skapelsen. För det som sker är att Gud i Jesus Kristus visar sin kärlek till människan och sin skapelsen genom att själv ge sitt liv. Att Gud hellre själv dör än att låta människan gå under. Att den synd och skuld vi som människor drar på oss genom att ständigt upprepa bl.a. Kains fråga; – Ska jag ta vara på min broder? – blir avskriven.

Vi älskar inte oss själva som vi älskar vår nästa, och vi älskar inte vår nästa som vi älskar oss själva.

Den skulden vill Gud befria oss ifrån, så att vi som befriade människor kan börja ett nytt liv präglade av Guds kärlek. Så att vi älskar vår nästa som oss själva.

När vi i våra kyrkor bryter brödet och delar vinet är det för att knyta an till påsken, och på nytt påminna oss om att vi kan få en skuldsanering. En skuldsanering på vin och bröd.

Påsken vill berätta om att Gud älskar oss över allt, och vill befria oss från synd, skam och skuld så att vi kan bli befriade, stolta älskande människor som drivs ut i världen för att dela brödet och vinet vidare till befrielse för fler.

I påsk kommer vi i våra kyrkor att ha skuldsanering.

Glad påsk på er!

Äras den som äras bör…

Ibland kan det vara lätt att bjuda på äran, att låta någon annan ta åt sig hyllningarna för något som gjorts fast det kanske var att jag själv var den som gjort det möjligt.

Andra gånger kan det kännas riktigt svårt och bittert när man får höra någon lovordas som inte lyft ett finger för att det ska hända något och man själv har fått dragit hela lasset.

Det är nog för intet vi har det gamla talesättet; Äras den som äras bör.

Det handlar om att rikta uppmärksamheten åt rätt håll, att verkligen kunna se den som är värd att hyllas. Djupast sett, att kunna se vem som verkligen gjort vad.

Jag tänker att detta kan vara ett av skälen till att vi i kyrkans gudstjänst ser lovsång och lovprisning av Gud som ett viktigt inslag. Alltså att vi på något sätt ger Gud äran. Inte för att Gud behöver smickras eller trugas, för Gud bjuder gärna på äran, utan för att vi ska kunna se och förstå vem som verkligen gör vad. Det är inte alltid glädjeyttringarna kommer så där spontant.

På söndag firar vi Palmsöndagen i våra kyrkor och det kommer talas en hel del om hyllningar. “Hosianna Davids son, välsignad är han som kommer i Herrens namn!”

Jag tänker att det är en särskild söndag som vill påminnas om det stora som kommer i Påskens berättelser. Hur Gud i kärlek gör allt för att rädda en mänsklighet.

Äras den som äras bör….

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son…

När det omöjliga blir möjligt

Att bära på ett hopp kan ge kraft och möjlighet till förändring. Men vad händer då allt hopp är ute? Vad är det då som bär?

Jag vet inte, men kanske är det här skillnaden finns mellan att “bara” ha ett hopp och att ha en tro finns. För tron är något större än hoppet. Tron talar om något större än det vi bara hoppas på. Tron talar som en tillit till någon som kan gripa in då allt hopp är ute, då det inte längre finns något mer att hoppas. Hoppet ryms inom tron, men tron sträcker sig bortom det vi kan hoppas på.

Vår bibel är full av sådan berättelser; – när allt hopp var ute grep Gud in…, är en återkommande formulering.

Jag tänker att det finns mycket i världen och i livet vi möter som kan släcka hoppet. Att vi upplever saker eller ställs inför skeenden som gör att hoppet slocknar. Då är det lätt att förlora livsmodet. Att i det mörkret ha en tro kan vara livsavgörande.

På söndag kommer det handla om Maria och ett möte med en ängel i våra kyrkor. Det finns mycket i den berättelsen som kan te sig omöjligt, ja rent orimligt. En ung flicka i ett patriarkalt samhälle präglat av hederskultur kommer att bli gravid och föda världens frälsare…

Men en av de stora poängerna med den berättelsen är väl just det att det omöjliga blir möjligt, inte för att Maria bär på ett hopp utöver det vanliga, utan för att hon bär på en tillit och tro till Gud. En tro på att det omöjliga kan bli möjligt därför att det är Gud som verkar.

Därför vågar hon formulera orden;  ”Må det ske med mig som du har sagt.” En överlåtelse av sig själv och livet i händerna på någon som är större.

Jag tänker att jag själv behöver stava på de orden då mitt hopp blir en krampaktig prestation för att hålla skenet uppe. Då hoppet blir en börda att bära och inte något som bär.

Att då som henne våga släppa kontrollen och inse att det är omöjligt, och att jag just därför behöver överlämna mig i Guds händer kan vara skillnaden på liv och död. Det är då det omöjliga kan bli möjligt.

Att leva trots allt.