Äras den som äras bör…

Ibland kan det vara lätt att bjuda på äran, att låta någon annan ta åt sig hyllningarna för något som gjorts fast det kanske var att jag själv var den som gjort det möjligt.

Andra gånger kan det kännas riktigt svårt och bittert när man får höra någon lovordas som inte lyft ett finger för att det ska hända något och man själv har fått dragit hela lasset.

Det är nog för intet vi har det gamla talesättet; Äras den som äras bör.

Det handlar om att rikta uppmärksamheten åt rätt håll, att verkligen kunna se den som är värd att hyllas. Djupast sett, att kunna se vem som verkligen gjort vad.

Jag tänker att detta kan vara ett av skälen till att vi i kyrkans gudstjänst ser lovsång och lovprisning av Gud som ett viktigt inslag. Alltså att vi på något sätt ger Gud äran. Inte för att Gud behöver smickras eller trugas, för Gud bjuder gärna på äran, utan för att vi ska kunna se och förstå vem som verkligen gör vad. Det är inte alltid glädjeyttringarna kommer så där spontant.

På söndag firar vi Palmsöndagen i våra kyrkor och det kommer talas en hel del om hyllningar. “Hosianna Davids son, välsignad är han som kommer i Herrens namn!”

Jag tänker att det är en särskild söndag som vill påminnas om det stora som kommer i Påskens berättelser. Hur Gud i kärlek gör allt för att rädda en mänsklighet.

Äras den som äras bör….

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son…

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.