Att hålla tyst

Det är länge sedan jag skrev något på denna blogg. Det har liksom inte “runnit till” eller ens känts meningsfullt. Inte för att jag gör anspråk på ha något revolutionerande att dela, men något halvvettigt bör man väl ha att dela. Annars kan man lika gärna vara tyst.

 

Jag minns ett sjukbesök jag en gång gjorde hos en bekant som fått beskedet att livsdagarna var räknade. Han hade länge kämpat med en svår och ovanlig sjukdom. Varje dag var en kamp, bokstavligt, på liv och död. På köksbordet hade han ett församlingsblad från sin församling där rubriken lyste: “Utmana dig själv!”

Vi sattes oss ned vid bordet och han skjöt bladet åt sidan och sa:
– Utmana dig själv…, varje dag är en utmaning. Jag orkar inte ens ringa och säga att rubriken knäckte mig….

Min första tanke var en blixt av tacksamhet över att det inte var vårt församlingsblad, men i samma stund insåg jag att jag inte hade något annat vettigt att säga. Jag förblev tyst och nickade.

Så kom hans livsberättelse…

Jag hade fortfarande inget vettigt att säga.

 

Ibland kanske det är bättre att inte säga något alls än att säga något halvbra?

Det blev jag som fick förtroendet att begrava honom.

 

Jag har ofta funder funderat över vad orden gör med oss, de vi ger ut och de vi tar emot. Ibland kanske en tystnad talar tydligare än alla ord. Att orka sitta kvar och bara lyssna eller kanske bara dela tystnaden. Att det säger något mer än alla vackra och starka ord vi kan producera.

Det svåra är att veta när tystnaden är rätt eller orden är rätt, särskilt i vår tid där tystnaden lätt kan bli det stora hotet.

I Guds tystnad får jag vara… (Psalmer o Sånger 560)

Det kanske handlar om en tillit till att även tystnaden talar, och att det är Gud som talar genom tystnaden. För bara när mina egna ord tystnar hörs tystnaden tala.

Vi kanske inte alltid behöver ha något vettigt att säga? Det kanske är bättre att vara tyst?

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.