Hoppet i Kristus

Vi närmar oss julen och vi har börjat pynta våra hem. I fönstren lyser adventsstakar som har hämtat sin inspiration från den judiska menorah, den sjuarmade ljusstaken i templet. Vi plockar fram julkrubban som påminner om det barn som en gång föddes i Betlehem, och under advent har vi läst om och sjungit om Jerusalem. Det är ofrånkomligt att vi på olika sätt får känslor och bindningar till dessa platser och det folk som texterna talar om.

Detta kompliceras av att vi på olika sätt kopplar vårt messiashopp till dessa platser, något som också de första lärjungarna gjorde då han red in i Jerusalem. “Är det nu du ska uppenbara ditt rike?” – var en fråga hos dem.

Den kristna kyrkan är och kommer alltid att på ett eller annat sätt vara bunden till det judiska folket och de platser bibelberättelserna nämner. Om man därtill lägger den kollektiva skuld kristenheten har i relation till det judiska folket, som kulminerar i andra världskrigets fasor, kompliceras bilden ytterligare.

För att vi som mänsklighet ska undvika att upprepa krigens vansinne och förhindra att krigssegrare får obegränsad rätt att kuva de besegrade formulerade FN 1949 något som kallas folkrätten, en slags internationell lag som gäller för alla länder. Den berör folkmord, hur konflikter ska lösas och hur man bör agera i de fall krig bryter ut, hur krigsfångar ska behandlas, m.m. Allt för att skydda folk som kan utsättas för förföljelser och skydda små nationer mot stora och mäktiga grannar som vill utöva sin makt.  

Enkel och bra grund för fred på jorden kan tyckas, men ända sedan de antogs har de ifrågasatts och prövats. Diktaturer och totalitära stater har alltid skytt folkrätten eftersom den hindrar dem från den oinskränkta makt de vill utöva. Än mer besvärligt blir det när demokratiska stater valt att bryta mot den eller genom omröstningar fattat beslut emot den. Det visar hur skört allting är och hur viktigt det är att vi på något sätt kan hålla isär våra känslor för olika parter i en konflikt, och att vi hela tiden har förmåga att se människan. Att kunna se människan oavsett vad de åberopar för nationalitet, religion eller samhällsklass. De/vi är alla, först som sist, människor.

Och är inte det en av de största slutsatserna i allt som rör advent och jul, att Gud i Jesus Kristus blir människa för att ge världen hopp? Att se människan, och att kunna se att Gud blir människa?

Den kristna tron handlar om att Gud blir människa. I Jesus föds världens hopp om en frid och fred som går på djupet. “Idag har en frälsare fötts åt er…” är änglarnas budskap.

Att vi då sätter vårt messiashopp till honom som är Messias, världens frälsare, och som manar oss att i vår ovän se vår broder för att vi inte ska upprepa Kains brott. Att vi likt de första lärjungarna som ställde frågan till Jesus om Guds rike så småningom ser att det handlar om något stort som berör en hel mänsklighet. Hoppet i Kristus handlar om en mänsklighet försonad med Gud och med varandra, även om vägen dit kan vara både smärtsam och svår.

Kanske är det därför så viktigt med vårt julfirande, att vi får komma tillsammans och mötas i gemenskap, lägga meningsskiljaktigheter åt sidan för att dela julens frid i kretsen av våra närmaste. Vi får där träna och öva oss inför det större.

Jag hoppas att du ska få en riktigt fin jul, att du kan finna glädje och hopp i julens berättelser, och att du i mötet med dina nära och kära kan ana det gudsrikets hopp som uppenbarats i Jesus.

God jul och Guds frid till er alla!

 

Speak Your Mind

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.