Du är min älskade

När man frågar en person som lever i en positiv kärleksrelation vad det är som gör att de känner sig älskade blir oftast svaret: – Jag känner mig älskad som den jag är. Jag kan vara mig själv och känner mig hel trots mina brister i mötet med min älskade.

Det handlar sällan om att man fått en massa prylar, eller att man varje dag fått överdådiga kärleksförklaringar. Utan oftast har det handlat om det vardagliga. De små tecknen då man tillsammans kunnat skratta åt något som blivit tokigt utan att anklaga, då en hand bara i förbigående lagts på en axel, då en blick mötts av ett leende. Det där lilla som kanske någon som står på sidan om inte riktigt hinner uppfatta. Kort sagt den där viktiga bekräftelsen.

Men jag har också märkt att när vi talar om vår Gudsrelation är det lätt att vi ställer andra förväntningar. Vi kan lätt få för oss att Guds ska visa sin kärlek till oss genom att ösa tecken, under och rikedom över oss så att vi ständigt ska gå i någon form av lyckorus. Vi missar de små vardagstecknen i ständig väntan på det stora som önskar ska komma, och därmed missar vi också det stora som är gjort.

Det stora som handlar om att Gud blir människa, en medmänniska, som delar livet och som ger sitt liv i Jesus Kristus för att vi ska kunna ha en relation grundad i kärlek med Gud.

De ord som uttalas över Jesus då han stiger upp ur dopets vatten är också de ord som uttalas över dig; – du är min älskade.
Gud som älskar mig som den jag är, som ser mina förtjänster och brister. Som nog ofta skrattar åt mina tokigheter, gråter med mig i sorgen och som ständig möter mig med sin nåd och förlåtelse.

Du är Guds älskade.

Gud, hjälp oss se dina tecken på din kärlek.
Hjälp oss att ta till oss den obegripliga nåden och förlåtelsen.

Speak Your Mind

*